Vaccination

Ja när man får kroniska sjukdomar som kan ha dödlig utgång så blir man lite orolig iaf. Jag har kommit så bra överens med min AIH, det har varit som en räkmacka. Då har jag ju inte jämfört mig själv med alla friska i min omgivning. Och ja jag är så lyckligt lottad att jag har en omgivning som inte lider utav sjukdomar som kan ha en dödlig utgång. Utan jag har jämfört mig med alla hemska sjukdomar man läser om i tidningarna. Alla barn och vuxna i leverföreningen. Framförallt barnen, man ser ju hur sjuka dessa barn är och sedan ser man hur föräldrarna kämpar för att bara ibland nå upp till vattenytan och få andas lite och kanske inte oroa sig för sitt sjuka barn.
Sedan jag fick min PSC så är det inte lika mycke räkmacka längre tycker jag. Det fanns ju en massa hemska sjukdomar som jag helt plötsligt hade större risk att få många olika cancersorter bl a. Att jag sedan verkar behöva en ny lever inom livstid verkade ju också vara överhängande. Så ja jag har blitt lite orolig lately.
Hursomhaver så vill jag undvika att få en massa andra sjukdomar. Hepatit B är en sån. Så jag påbörjade min vaccinering i somras tror jag. Har tagit två sprutor hos syster Christina. Idag var det sista sprutan. Den har det varit lite strul omkring. Först hade receptet gått ut. Ringde Christina så fick jag nytt recept. Lisa hämtade sprutan. Jag glömde lägga den i kylen. Då funkar inte själva vaccinet. Ringde Christina igen. Fick nytt recept. Hämtade sprutan. Sedan skulle det "bara vara" att uppsöka en vårdcentral som kunde ge mig sprutan. Jag blev nekad på TRE olika ställen. Ringde Christina igen. Så fick jag denna tid idag klockan 11.00. Alltid när man kommer och ska lämna prov blir man mött med ett leende. Så även idag. Sprang på doktor Annika också. Hon log och frågade hur det var. Jag undrar om det är något som personal som jobbar med leversjuka får lära sig, vikten av att le. Att ett leende smittar av sig. Att det blir bättre om ni ler mot era patienter dom har så jobbiga sjukdomar. Dom andra leverdoktorer som jag har haft har också varit glada. Min barnläkare som jag hade han ler också. Men kanske inte lika ofta. Det ser ut som att han tänker hela tiden. Han är en underbar människa som ger underbara föredrag. Han glömmer inte en patient. Och han tänker och nämner ofta sina patienter som har gått bort. Dom barnen som han inte kunde rädda. Men som han säger, idag hade han kunnat rädda nästan alla barn som dog förr om åren. Så mycket har forskningen gått framåt. Vilket jag är jätteglad över!
Doktorn frågade hur jag mådde. Det är en jobbig fråga tycker jag. När man har fem sekunder på sig typ innan man ska vidare och man ska vara ärlig och man känner sig inte alls top notch.
Sprutan gick bra, den sved. Men nu är det gjort. Nu ska vi ta skärgårdsvaccinet så att man inte får något otrevligt bett därute bland kobbar och skär. Jag orkar helt enkelt inte med någon till sjukdom för tillfället. Så Maximus får nog också en sån vaccination.