Vi var hemma kring midnatt ifrån Svartudden. Jag borstade tänderna och Lisa var i köket och vardagsrummet. Mamma sov i sovrummet och Hasse hade somnat på soffan. Och Nalle myste i vardagsrummet. Helt plötsligt hör jag hur det smäller. Hmmm låter som ett skott som gick av. Fortsätter borsta tänderna samma knall igen. Och det låter väldigt nära. Blir mer övertygad om att det är skottlossning. Men när man är på landet och alla grannar är jägare så bli rman inte lika förvånad som när man hör skottlossning i en storstad. Det fortsätter att smälla. Jag funderar hmmm inga jaktsäsonger är det just nu. Älg och allt annat är ju typ under hösten. Helt plötsligt vill Lisa komma in på toaletten. När hon öppnar dörren till toaletten så hörs ett ENORMT buller och oljud på bron utanför och in väller det med en massa folk. tac och lov var det folk som vi kände. I mörkret i hallen så kan jag urskilja att det är mamma och Hasses vänner, Harriet och Sune från Umeå och min morbror Hasse. Helt plötsligt var det tre stycken goda vänner som gick in med bestämda steg och sjöng Ja må du leva till en Hasse som fortfarande sov. Men han vaknade snabbt. Mamma däremot sov hårdare och missade sången. På några minuter var bordet dukat med tårta och annat. Så klarnade allt! Sune hade haft geväret med sig och avlossat sex skott ifrån vår bro ut över ängen och mot skogsbrynet. Inte undra på att det lät så kraftigt.
Dessa glada människor hade sträckkört ifrån Umeå för denna underbara uppvaktning. En liten sträcka på cirka 25 mil.
Maximus gillade läget under mammas fot och stol. Till vår förvåning så begav sig Harrieth, Sune och Hasse tillbaka till Umeå efter tårtan och uppvaktningen som varade i 90 minuter cirka. Vi gick och lade oss och kände att detta var ett minne som kommer att hänga med ett tag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar