Idag är det dagen med stort D!!

För några månader sedan grävde jag upp en läkare som skulle kunna vara en bra whiplashläkare. I allt mitt letande på nätet på diverse whiplashsidor så fanns det endast ett återkommande namn och det var Gunilla Bring. Hon hade forskat om whiplash och varit runt om i världen och föreläst. Så tog reda på hennes telefonnummer. Ringde helt sonika upp henne en dag för några månader sedan. Hade ett samtal på en halvtimma med denna dam. Hon kunde inte säga att det fanns någon läkare som var BÄST på whiplash men att Bo C Bertilson låg hyfsat bra till. Även om hon inte tycte helt som han i allt. Vad gör man när man är i en situation som Lisa och mig man griper efter halmstrån. Så Lisa skaffade en remiss till denna Bo. Det visade sig att hennes distriktsläkare hade haft Bo som landslagsläkare när han försvarade våra blågula färger ute i världen i diverse olympiska tävlingar. Så Lisa var till Bo C Bertilson tidigare i våras och hade fått instruktioner på att gå med stavar typ tio minuter per dag för mer kan hon inte göra.

Idag var det uppföljning och Lisa skulle få sin "dom". Jag hade varit och fixat en cd-skiva med dom senaste röntgenbilderna på Lisas nacke.

Ute på Torvallakliniken som Bo C Bertilson huserar på var allt kalt och kallt eller så var det bara stundens allvar som gjorde sig påmind. Besöket gick snabbt. Om det är något som Bo C Bertilson är så är det saklig och rak. Det saknas empati, ödmjukhet, medkänsla och allt annat som jag vill hitta hos min läkare. Eller att läkaren bara vågar se en i ögonen. Resultatet var allt anant än vad vi vill ha. Lisa nacke svänger åt fel håll. Och det enda som kan hjälpa det är en operation. Och operation det funkar ju ju inte. Lisa tål inte narkos bra, ingen av Lisas tidigare operationer har någonsin funkat hon har alltid varit tvungen att göra om dom och det har ändå aldirg blivit bra. Än en gång fick Lisa och jag känna av att livet inte är rättvist, det är inte enkelt, det är inte smärtfritt, det är riktigt bläääääääääääääää ibland. Och idag är en sån dag, det är bara det att imorgon och nästa dag och nästa vecka och nästa månad och om två år så kommer det att vara blääääää med för Lisa. För hennes smärta kommer inte att försvinna. Så nu har Lisa kronisk smärta i ryggen och nu i nacken. Och det är endast förnamnet till allt vad detta innebär. Lite jobbigt var det att få detta slängt i ansiktet utav en osympatisk läkare. Så i bilen kom det några tårar, bläää jag som vill vara stark för Lisa, det är ju inte jag som har ont dygnet runt. Men jag hade så väldigt gärna velat höra något annat något mera positivt än detta.

Vi drog till Heron city och spanade in Flickvänner från Förr. En lätt komedi som skulle få oss att glömma stundens allvar eller käftsmällen som just hade langats oss. Filmen var helt ok. Efter filmen sprang vi på Ann, en underbar människa som har jobbat på barnavdelning på Huddinge så länge som jag kan minnas. Alltid kul att se henne. Hon frågade hur det var var. Jag HATAR att inte kunna säga att allt är bra. Och brukar oftast säga att allt är bra för att inte ge rum åt allt som är så fruktansvärt jobbigt och tungt i livet. Men idag orkade jag inte och sa precis som det var.......

Ja hur går man vidare en efter en sån här dag???? Tänker på dom svältande barnen i Afrika? Eller på alla hemlösa? Eller på alla oskyldigt dömda? Jag vet inte, men det hjälper iaf inte mig att tänka på dom som har det bättre än mig själv just nu. Yes så ego är jag!