Svetten var på väg.

Usch vad jag har gruvat för detta, gårkvällen var inte nådig. Så plötsligt så stod jag där och allt har tagit en alldeles annorlunda vändning, detta fanns inte med varken i mina eller mys beräkningar. Denna vändning får mig alldeles varm på en nanosekund………..känner hur svetten på min kropp gör sig ubersnabbt klart att börja omvandla sig i små små svettdroppar för att rulla på min kropp.
Tårarna i ögonen har också hittat ut.
Jag kämpar och kämpar, inte här och INTE nu vill jag känna så här. Mys tittar på mig och skrattar lite spänt, hon är ju såklart tagen av situationen………det är ju henne den handlar om. Hon är ju den som ska göra den beryktade MRI-scan, inte jag.
Här har jag verkligen en chans att vara stöd, support, sponsor och allt det där andra som gör att hon lyfts och fixar detta galant. Istället står jag där som en åsna med tårar i ögonen och svetten klar att ombildas till svettdroppar. Tårarna och svetten är ångestens språk, inte mitt. Vad utlöste då denna reaktion?

Jo sköterskan sa att jag får vara med mys I N N E i magnetrummet, så länge jag inte hade något med metall på mig (det var helt ok med mina stålstänger i ryggen). Jag skulle få vara instängd med mys i magnetrummet med absolut INGEN tillgång alls till att öppna dörren och springa ut i det fria där jag kan röra min precis vart jag vill och NÄR jag vill. Detta var ju såklart det bästa som kunde ha hänt eftersom vi har gruvat för denna undersökning länge. Dels för att mys inte kan ligga på rygg, fattar ju vilket pucko somhelst att man kan ju inte ligga på en sjukhusbrits i en evighet när man har stag i ländryggen. Och sedan ska man ligga blixtstilla så att bilderna blir schyssta. Har man sedan det minsta klaustrofobi………..så hjälper ju tunneln man åker in i inte ett simpelt jota, mys har lite klaustrofobi men endast i sammanhang som dessa (inte när det gäller plan, hissar och t-banor som jag har). Att hon sedan har hemska upplevelser från dessa röntgenundersökningar hjälper ju inte.Inte länge sedan hon gjorde en CT-scan och fick en anafylaktisk chock. Bara tanken på den händelsen får mig att vilja kräkas.
Som den helt fantastiskt underbara person mys är säger hon -Vänta du i korridoren, det är ok.
Jag säger inget, jag tänker istället att så hade jag inte sagt. Hon har ju valt en egoist till sambo. Men det är iaf inget jag någosin har stuckit under stolen.
Tänker snabbt att om jag skulle ha varit med henne i magnetrummet så det enda jag skulle kunnat ha på mig då är sockar, trosor och t-shirt. Allt annat innehöll någon sorts metall.
Kramar på mys och vinkar av henne till magnetrummet.
Shit pommes frites det är ju INTE så här jag ska reagera, det är ju JAG som bestämmer inte någon puckoångest.

Nix nu är det bara nya tag som gäller!!